Sista gästabudet

Synopsis:
I början av 1900-talet var kammarherren och brukspatronen Hjalmar Linder en av Finlands förmögnaste män. Han var inte bara landets kanske största gods- och markägare, ägare till Svartå bruk och diverse gårdar, utan även arbetsgivare för uppskattningsvis 5 000. Enligt uppgift ägde han omkring 64 000 hektar mark och var 1898 även innehavare av Finlands första automobil.

1918 förändrades allt. När inbördeskriget bröt ut flydde Linder till Sverige. Vid återkomsten i april, och efter ett besök på fånglägret på Sveaborg, skrev Linder en kritisk insändare i Hufvudstadsbladet i vilken han riktade kraftig kritik mot de vitas behandling av krigsfångarna. Svaret lät inte vänta på sig. Linder blev mordhotad, så gott som utfryst ur det finlandssvenska etablissemanget och tvingades fly till Sverige. Efter några år i Alger begick han självmord i juni 1921 på ett hotellrum i Marseille, utblottad och bortglömd.

Sista gästabudet skildrar inbördeskriget 1918 genom Linders ögon. Det är en berättelse om ett tumultartat halvår i det unga Finlands historia, men också en skildring av en mångbottnad personlighet som inte var rädd för att ta bladet från munnen. Samtidigt handlar det också om priset man tvingas betala för sin moraliska integritet. Finns det några utvägar när ens gamla vänner plötsligt vänder sig mot en och man blir ensam och utfrusen? I Marseille 1921 erbjuds Hjalmar Linder en chans till revansch? Tar han den?

Utdrag:
(Prolog.)

Linder
Ni kommer att säga att jag var svag. Men det var det som var min styrka. Att brista i sin styrka. Det är det enda som gör en stark.

(SCEN 1. Johansson berättar.)

Johansson
Ni vill veta hur allting hände? Jag minns det fortfarande som igår. Det var den där våren
nittonhundratjugoett, tre år efter det att vi hade lämnat Finland för gott. Hur kammarherren var då?
Det var inte många som såg det. Men jag såg ju. Hur han plågades av någonting ... som om han hade förlorat en del av sig själv. Som han visste att han aldrig skulle få igen. Jag minns de ständiga besöken på casinon i Paris och Monte Carlo. Rastlösheten. De ändlösa bjudningarna och soaréerna hos adligt och förmöget folk på den franska rivieran. Efter kriget och den ryska revolutionen ... ja, ni förstår, det var en ny värld som föddes. Och på något sätt verkade kammarherren inte passa in i den längre. Men för att ni ska förstå vad som hände sedan, måste jag ta det hela från början.
Den där mörka och kalla hösten nittonhundrasjutton. Då när någonting började gå sönder.

(SCEN 2. Klipp till hösten 1917. Elvaåriga Anton Hedman står vid grinden till Slottet och väntar på att kammarherrens bil ska dyka upp. Vi hör fågelsång eller något annat pastoralt, huvudsaken är att den romantiska illusionen bryts abrupt mot det helvetiska oljudet när Linders bil susar förbi i 30 km/h.)

Antal roller:
min. 10
max. 14

Roller:
Hjalmar Linder, kammarherre, brukspatron, ca 55
Anders Johansson, betjänt, kring 40
Fanny Linnamaa, en rödgardists hustru, 40
Alma Hedman, fabriksarbetare, 35
Anton Hedman, hennes son, 11
Viktor Hoving, affärsman, 40
Carl Gustaf Mannerheim, general, 50
Tre kvinnor vid festparaden
Johannes von Haartman, Helsingfors borgmästare, 50
Axel Ehrnrooth, bankir, 55
Magnus Blåskiöld, greve, 58
Bertel Gripenberg, diktarfurste, 45
Carl von Wendt, fånglägerkommendant på Sveaborg, 50
Waldemar Appelgren, politisk flykting, högerextremist,24
En kypare i Marseille
Nyhetsuppläsare, brevskribenter etc

Rättigheter och kontaktuppgifter:
Rättigheterna handhas av författaren, som nås på marten.westo(at)kolumbus.fi.